Sitter på tåget i första klass, wuhuu jag vet! & tänker vara ärliga mot er, svenska folket. Jag har haft ADHD i hela mitt liv & det innebär så mycket mer än ni tror. Vissa kallar det handikapp, andra kallar det sjukdom eller funktionshinder & en mildare variant på det är väl funktionsnedsättning. Till & med personer i min närhet, som känt mig hela mitt liv hade fördomar när jag fick diagnosen (JA, jag syftar på er! mormor & morfar!) ADHD är ett fel i hjärnan, vad det är för fel kan jag inte riktigt svara på. Det är typ något i hjärnan som man har för lite av. Tror jag. Som jag sagt innan så lider jag av det här, rätt rejält alltså. Ibland känner jag att jag inte ens vill leva på grund av det här. ADHD;n tar bort min livsglädje, som jag aldrig haft. Saker jag borde kunna leva för, saker jag har som andra skulle kunna göra allt för, gläds jag inte det minsta åt.

Varför är det så? När jag fick min medicin trodde jag att jag skulle bli "normal" men en vanlig människa tar inte medicin för att ens bli en människa. Jag vill inte ta medicin för att ens kunna gå upp på morgonen. Jag vill inte att medicinen ska vara mitt liv. Min största önskan är att få vara normal. När man är normal så är man unik fast på ett annat sätt än jag är. Jag är unik & ett monster. Jag känner mig ensam & borttappad. För varje gång jag har en vän så dröjer det inte länge innan vänskapen slängs åt helvete. Ingen tycker om mitt riktiga jag, inte ens jag & jag vet att jag aldrig kommer få ha en nära vän som älskar mig över allt annat. När jag läser dagböcker från när jag var liten så står det bara om hur olycklig jag var. Sju år & självmords benägen typ. Jag ritade bilder på mig själv, som alla andra barn men då de ritade långa fina ögonfransar & långa blonda lockar ritade jag med grå blyerts en ensam flicka som grät. Alltså vad är det för nått? Hur kunde det bli så här, jag vill ju bara vara normal. Säg mig, hur känns det att vara lycklig på riktigt?

Nej jag är inte i en ledsam period just nu, jag är inget emo eller något sånt, det här är det jag känner alltid.. Varje dag är den andra jäveln lik. Det kommer alltid vara såhär.

Fortsättning i nästa inlägg, kram!