Jag minns första gången jag träffade dig & jag minns sista gången jag träffade dig. Det var på nästan samma ställe till och med.

Sista gången jag såg dig var när jag sjöng på "pådrag i parken" förra måndagen. Jag minns att jag stod på scenen & sjöng då jag kollade på dig, sen när jag gick ner för scenen så tänkte jag inte mer på det. För inte visste jag att jag bara en vecka senare skulle få veta att du är död. Att den natten jag var ute med hundarna då det blåste för jävligt, just då när jag var ute, att du dog. Att du fick 16000 volt igenom din kropp just då! Var det därför det blåste & regnade? Var det därför det var en sån dyster natt? En sån fruktansvärd natt? Jag minns att bara några dagar efter vår sista fest, gick jag igenom stan gråtande med en kärring som försökte pigga upp mig medans jag skämdes för att du stod bara några meter bort & kollade på mig som grät. Jag minns att du log ett sånt léende som betyder "det ordnar sig". Jag kände aldrig dig på riktigt, alltså ordentligt. Men du var en bra människa & det ser man bara på att du nu har dränkt ljungby i tårar. Alla saknar dig. Dina vänner, din familj & för att inte tala om vad Linda gör. Hon är totalt förstörd & jag förstår henne, för du är hennes stora kärlek, hennes livs kärlek & om jag förlorat min, så hade jag inte ens velat leva. Linda kämpar på & jag hoppas hon klarar sig igenom det här. Det gör ont att veta att du är borta & det gör ont att ens tänka på vad Linda känner. Ta hand om dig Bobban, så tar världen hand om Linda. Vila i frid.