När jag var på väg hem från skolan idag kom tre små killar emot mig, de gick förbi mig snackade högt om saker man snackade om när man var så gammal. Jag noterade inget men när vi gått förbi varandra så sa dom "KÄRRING" jag hörde att det inte var till mig men vände på huvudet av ren nyfikenhet. Det var en liten flicka, kanske 9-10 år. De fortsatte snacka hotfullt med henne, de sa saker som att "Jag går ju faktiskt i sexan & vi ska ha disco i morgon, bäst för dig att du kommer!" Hörde inte så mycket men jag stannade till. Flickan stod helt tyst, helt ihopkrupen av rädsla & underläge. De gick sedan & jag stod fortfarande där. Hon gick mot mitt håll & jag frågade om de var elaka mot henne. I vanliga fall hade jag gått fram medans de var där men jag hörde ju inte mycket alls & skulle inte kunna säga något till hennes försvar. Vi pratade lite & jag såg att hon blev glad. Jag skulle kunna gråta av hennes leende, hon var så fin & jag var stolt över mig själv. För ett halvår sen skulle jag gått fram till killarna & delat ut några lavetter var. Men jag har växt sedan dess. Jag minns så väl, han var väl ungefär till min bröstkorg, han var kaxig som fan, han sa att jag skulle slå honom & jag gav han smäll i ansiktet. Jag kan inte fatta att jag gjorde så, han var säkert 5 år yngre, direkt när jag gjort det vände jag mig om & la händerna över ansiktet & frågade mig sjäv "varför", ja VARFÖR!? När jag vände mig om för att be den lilla pojken om ursäkta, säga förlåt för att jag är ett svin, men han var borta & jag har aldrig sett honom sen dess. Jag har ingen aning om vem han är. Jag önskar att jag fick träffa honom igen, jag vill så gärna säga förlåt för vad jag gjorde mot honom. Varför anmälde han inte? Varför sa han inte till någon? Jag hatar det jag gjorde & hatar att jag inte kan få et ogjort! Vad skulle hans mamma säga till mig? Jag tänker på min bror, min lilla fina bebis som börjat skolan nu. Om någon var elak mot honom, vad skulle jag ta mig till då? För ett halvår sen skulle jag nog gått & spöat upp ungjäveln men idag hade jag nog tagit min bror i min famn & gråtit med honom. För jag tycker så mycket om honom, för jag inte vill se honom ledsen. När jag var liten blev jag mobbad, jag minns bara små detaljer men jag vet att jag la mig i sängen på kvällarna & grät tills jag somnade & hoppades att jag skulle dö. Det blev bättre med tiden, det var kanske inte så allvarligt, men jag fortsatte själv, jag mobbade mig själv innombords. Jag var så ful & dålig. När jag flyttade till Danmark var allt ett helvete, jag var svensk, invandrare, ja you name it. Ingen hjälpte mig, jag minns hur min mamma kämpade för min rätt, att hon bokstavligt talat skolkade med mig för att jag inte ville gå till skolan. Min mamma & pappa har alltid varit på min sida, när lärarna inte brydde sig så fanns de alltid där, de har varit det bästa med min uppväxt & jag är så stolt över dem! Vi flyttade till sverige, småland, & för första & kanske sista gången hittade jag äkta människor. Äkta vänner. Där fann jag också min andra hälft, en hund som faktiskt är anledningen till att jag lever idag. Men jag hittade också två jättefina människor som var det vackraste i mitt liv. Tills de ändrades & slängde allt åt helvete. Jag ändrades också, jag steg från den mobbade & på något sätt ville jag väl ge igen & blev mobbare själv. Idag vet jag vem jag är & jag är så neutral som man kan bli, jag står för den jag är, jag står för mina åsikter & argumenterar för min rätt. Jag är rättvis & mobbas eller mobbar inte längre, aldrig mer! Jag är stolt över mig själv, jag har vuxit som person & jag skäms inte över mig själv. Men jag är & kommer aldrig bli perfekt. Alla gör fel.